På ett alldeles särskilt ställe i mitt matkalendariska hjärta finns vårens mest efterlängtade primör; sparrisen. Lätt ångkokt och sedan snabbt fräst i stekpanna med lite smör och en gnutta socker serverar jag den gröna sparrisen med rostade pinjenötter och hyvlad parmesan. Den vita kokas mjuk för att sedan avnjutas med handslagen hollandaisesås och inget annat. Ett mycket omhuldat smakminne jag har är från en resa i Moseldalen en vårdag för några år sedan. Efter ett besök i en särdeles trevlig vinkällare i Bernkastel-Kues avåt vi lunch på en lokal restaurang med utsikt över floden. Tumstjock, mjäll, vit sparris som liksom upplöstes av sig själv på tungan, serverad med en rik, fet hollandaise samt hyvlad tryffel. Så gott att jag hörde änglakörer sjunga.
Varje vår försöker jag återskapa denna njutning här hemma med samma nedslående resultat. Sparrisen, som ser så förföriskt len ut på torget, visar sig trots omsorgsfull skalning vara besk, träig och fibrös intill oätlig på tallriken. Problemet ligger, vad jag förstår, i efterbehandlingen. Den vita sparrisen bildar raskt träiga fibrer om den inte kyls ned direkt efter skörd för att sedan förvaras kyld fram tills det är dags att koka den. Vem gör detta? Var saluförs kylförvarad vit sparris? Plötsligt framstår ju också sparrisens ursprung som oerhört viktigt. Ju kallare klimat desto större chans till mjäll sparris. Jag tar denna nyfunna kunskap till mitt hjärta och lovar att inte äta vit sparris igen förrän jag hittar den där perfekta. Jag vill inte en enda gång till besudla mitt vackra tyska minne med dåliga spanska trästockar.
Årets spargelfest avåts emellertid i helgen och recept samt vinprovningsresultat kommer att publiceras inom kort. Sparrisen serverades förutom enligt ovanstående även friterad samt i form av sufflé och aladåb men mer om det senare.
3 comments:
I bland har vi båda haft turen att få smaka privatimporterad vit sparris från Alsace. Vissa år har den varit ett under av mjukhet. Smaken len, smörsyrlig och med en lätt hint av spännande beska. Andra år har den varit träig, seg och med en beska som inte ens ett halvt saltkar kan råda bot på. Nu förstår jag varför.
Ser fram emot sparris i alla dess former framöver - så langa hit recepten genast!
/Linda
Det är ju i Tyskland som sparrisen smakar bäst, och säkert kopplat till Moseldalen eller dess absoluta närhet.
Mitt käraste sparrisminne härrör sig till Limburg. Varje vår hålls en av Europas mest intressanta whiskymässor i Limburg, och det sammanfaller med den första sparrisen. Så efter att ha njutit underbar whisky en hel dag så njuter man underbar sparris en hel natt.
Svårslaget!
Visst är Moseldalen med närområde ett sparrismecka. Men visst har även den fådda privatimporterade vita sparrisen från Alsace smakad vidunderligt ett par gånger.
Whiskymannen: Kanske borde vi ha provat en lättrökt whisky till den smöriga sparrissåsen, vad tror du?
Post a Comment