Redan när jag såg Viktor Westerlind tournera sin första potatis till vinnarrätten var jag säker (jag har en svärmor som kan bevisa att det här inte är en efterhandskonstruktion). Han hade verkligen inte satt sin sista potatis, snarare tvärtom. Han skulle vinna årets kock.Mycket riktigt, det gjorde han.
Mer självförtroende kring råvaruhanteringen hade ingen annan.
Att kombinera lastgammal, väl beprövad knivteknik med mjölkvakumförpackad sej och hi-tech tryckkokare kan inte tyda på annat än ett rå tryckt(sic.) förhållande till sina råvaror.
Jag hade hoppats stenhårt på Anna Johansson. Min förhoppning om att vi äntligen skulle få en kvinna på toppen var stark som en arbetshäst med skygglappar. På det igen Anna!
De flesta deltagarna misslyckades med att använda tekniken i samklang med råvarorna. Att bara försöka applicera en ny trendig teknik för sakens skull, och bara för att det går, faller inte mig på läppen.
Tekniken måste ha ett konkret syfte som hjälper att tala till råvarans fördel, tar fram dess bästa sidor och lyfta fram en maximal doft- och smakupplevelse. Så borde i alla fall ämnet "teknik möter naturlighet" tolkas i en tävling som årets kock.
Vill man uppleva en mer Professor Balthazar möter den lille kemistens experimentlåda, så finns det utmärkta lekfulla restauranger att utforska.
Min största besvikelse, förutom att jag inte fick vara på plats, var att Tv 4 inte visade hur deltagarna hanterade den hemliga råvarukorgen. Det absolut mest spännade momentet!
Jag är inte alls avundsjuk på Viktors självsäkra matlagning. Jag är inte alls avundsjuk på att han är ung. Jag är inte alls avundsjuk över att han lyckades på första försöket. Absolut inte!
Ja, ja vad är väl en bar på slottet...
...alldeles, alldeles underbar.
Grattis, årets kock!
Önskar
/Linda
No comments:
Post a Comment