Öl och sprit i Köpenhamn

Vad bättre att göra än åka till Köpenhamn en lördag i mars. Tivoli är visserligen stängt, det är för kallt för uteserveringar och flanerande på Ströget. För att inte tala om att den danska kronan kostar så mycket att man kunde tro den var gjord av guld. Under devisen ”har man inte råd så tar man sig” trotsade vi ovanstående och gav oss iväg lördag förmiddag.
Först ett besök hos eminenta Juuls vin og spiritus på Værnedamsvej 15. Här har man ett mycket trevligt utbud av europeiska viner med, bland annat, hela Bourgogne representerat i källaren. Men framför allt är det whiskyavdelningen som lockar och imponerar.
Som en katt bland hermelinerna hade svenska Spirits of Hven smugit sig in mellan storfräsarna från Storbritannien. Ekologiskt framställd vodka, gin och akvavit stod på utställningsbordet. En snabb sniff på ginen avslöjade en lockande stor doft av citrus men, i mitt tycke, allt för återhållen enbärsarom. Akvaviten med kortare lagring på ekfat är en trevlig anordning. Nu väntar vi bara på att deras råsprit ska få sina stipulerade tre år på fat så att vi får ytterligare en svensk whisky. Och den som väntar på nåt gott väntar, som bekant, alltid för länge.
Ett par kvarter bort från Juuls finner vi Ølbutikken. Dagens andra stopp med ett sanslöst Mikkeller-utbud som gör ölnördar till lyckligare människor. Efter hvedegoop-upplevelsen för ett par veckor sedan införskaffades, trots rådande ekonomi, en till. Vi ställde oss dock lite frågande till Mikkellers Kids Beer. En för visso alkoholfri maltdryck men ändå allt för likt öl för att man skall vilja bjuda barn på den. Vi började prata moral, inkörsportar och annat vuxet dravel innan vi hejdade oss och istället vände blindögat till. Med allt för många, allt för dyra, flaskor i ryggsäcken styrde vi stegen mot…

...Villa Vino!

En korsning mellan oas och smågodisbutik, med en stillsamt, tillbakalutad vardagsrumsatmosfär och inte mindre än 50 olika viner på glas och 100 på flaska. Vi har sippat vin på VV förut men inte ätit. Jag har hört deras bartallrikar med ost och charkuterier höjas till skyarna av flera bekanta men ändå varit skeptisk. Efter dryga fem år som medarbetare på Möllans ost är det inte mycket som imponerar. Jag har redan ätit det mesta av det bästa av ost och kallskuret.
Likväl var vi en smula hungriga och bestämde oss för att ta in en lille ost- och en lille charktallerken. Det var tur, att vi tog en lille menar jag. Med all säkerhet talar vi 100g ost vardera av tre sorter och ett lika välfyllt fat charkuterier. En väl tilltagen korg med tre sorters varmt bröd och troligen de godaste soltorkade tomaterna jag någonsin har ätit. Allt av mycket god kvalitet. Den belgiska patén med valnötter och krispiga cornichonger anbefalles särskilt liksom den smältande feta choritzon. Ett litet misstag hade dock smugit sig in. Eftersom P inte tål komjölk hade vi särskilt bett att få get- och fårostar. Då det visade sig att en kossa kommit med på fatet rättades misstaget genom att ytterligare en ost bars in. Ingen ut! Snyggt!
P körde en privat jorden runt på Pinot Noir medan jag flackade både geografiskt och druvmässigt. Månadens vin, Quinta do Pegó, från Portugal tog hem pokalen med härlig portvinskropp och snygg struktur med kraftiga men redan avrundade tanniner. P vill dock hissa flaggan för både mycket druv- och områdestypiska Bernard Morey, PN, från Bourgogne och mer generösa Kenwood, Russian River, PN.
Ett personligt tack till C för att du visade oss hit, vi kommer tillbaka, igen, och igen, och igen…
/Hanna

Mat i rymden eller bisak på burk..?

…Både och faktiskt. Nasas astronauter knaprar bipollen för styrka, hälsa och uthållighet.
Jag äter guldklimparna för smaken, för doften och för känslans skull.

Med en lätt smak av våt hund, fuktig halm och doft av torrfoder berättar dessa små gulbruna pollenkorn om umamismakens maffigt lagrade proteiner. Men berättelsen tar inte slut där. Nej- bipollen är något som smakar tusen olika saker. Doften av kamomill, maskros och vajande rapsfält multipliceras i samma stund som ännu ett litet korn smulas sönder i munnen. En florsockerkänsla av något för gamla drömmar, tungkyssar av nypon och morot sprider sig som ringar på snålvattnet i munnen.

Sakta men säkert, i takt med att snödroppar och krokusar tränger upp ur marken och söker sig mot solljuset, börjar vi på darrande knän att resa oss igen. Vinterglåmigheten behöver en sista spark i baken, ut med förkylningar och in med värme och rosiga kinder.

En liten extra energikick kan vara på sin plats. Rymddiet kanske är tricket? Bipollen anses av många vara rena mirakelelexiret. Rikt på massor av aminosyror, nyttiga vitaminer och mineraler.

Öppna en blomsteräng på burk och strö över frukostyoghurten, vaniljglassen eller varför inte bara strössla det över en enkel sallad. Mortla till pulver som kan blomstra på gratinerad getost eller slå ut över ank- gås- tupp och kycklinglever. Den ständiga svindlande frågan är, var slutar universum? Svaret kanske ligger djupt inne bipollenets doft och smakupplevelse och surrar? Den tar i fall aldrig slut – den är oändlig.
/Linda

Rosenvatten

När mina karavandeltagares näsor får sig en svängom med rosenvattnets parfymerade arom brukar de rygga tillbaka. Den starka doften, som vid allt för stor näsvishet får huvudet att snurra, gör underverk i så väl bakverk som i badkar. Hemligheten ligger i doseringen. I små mängder uträttar rosenvattnet stordåd och adderar en komplexitet som kittlar smaksinnets nyfikenhet till max.
Resultatet? Merbegär!

Vad händer om man tar för mycket? Tänk er att ni sitter mitt i värsta tantmaffian av dofter, tunga dävna stickande à la Anais-Anais och Shalimar. En upplevelse som kan orsaka ett mindre vulkanutbrott av migrän. Den tar, milt sagt , över allt som kommer i dess närhet. Härliga smakkombinationer riskerar trilla ner i ett svart hål där endast rosenvatten härskar. I rosenvattnets fall gäller, med andra ord, less is more.

Det räcker t.ex. med 8-10 droppar rosenvatten och en 1/2 tsk vaniljsocker i 2-3 dl vispgrädde för att ta grädden in i en annan dimension. Plötsligt är inte bara grädden god, den är förförisk.

Mozartkulan är ett gott exempel på rosenvattnets stordåd. I den innersta kärnan ligger smakmagin. Tänker er Mozarts trollflöjt som i brist på magi blev en helt vanlig blockflöjt. Utan den rosenvattenbestänkta marsipanen hade Mozartkulans kompositionen fallit platt. Marsipan och rosenvatten, choklad och rosenvatten, rabarber och rosenvatten, grädde och rosenvatten, vanilj och rosenvatten är bara några smakkombinationer som framkallar ett känsloladdat vibrato.
Gör en god rabarberkompott med vanilj och rosenvatten till stundande våffelbak. För er som har några semelbullar kvar att fylla med godsaker, ni vet vad ni har att göra. På med lite rosenvatten i mandelmassan och i grädden och ni framstår som värsta Wolfgang Amadeus i köket ännu en gång.
/Linda

Det Rätta Tillfället

En sak har jag lärt mig av filmen Sideways, Det Rätta Tillfället är när man drar korken ur flaskan, eller öppnar kapsylen i det här fallet.
Efter en lätt misslyckad tillställning kom vi hem ovanligt tidigt i lördags kväll. I kylskåpet låg min Hvedegoop, hopknåpad av världens enda ”flying beermaker” Mikkeller. Den dyraste öl jag någonsin köpt, faktiskt mer kostsam än de flesta viner jag dricker. För att den inte skulle bli en sån där flaska som förpassas till källaren i väntan på Det Rätta Tillfället och sedan aldrig dricks, hade jag den i kylen. Nu ropade den på mig.
Vi slog oss ned i soffan med varsitt glas skummande öl, doppade eftertänksamma näsor och… var helt tysta! Ingen av oss sa ett ord. Kraftiga humlearomer i kombination med stor mogen frukt fyllde doftorganen. Veteölens skumbanan hade förvaltats till tjock banankolakaka. Första sippen. Beskan kunde ha varit avskyvärd om den inte följts upp och bäddats in i runda vörtaromer och alkoholfetma. Hårresande gott öl. Jag lutade mig tillbaka och kände lyckan sakta smyga genom kroppen. Tisslande, småbubblande och slutligen munter som en vårbäck. Det Rätta Tillfället hade infunnit sig.
/Hanna

Jag gillar att ha fel!

I helgen höll jag tillsammans med vännerna på Gustibus en ruggig provning champagne och ost. Från förnämligt torra och trevliga huset Ayala bjöd herrarna på Zero Dosage, Blanc de Blancs 2000 och Cuvée Rosé Nature. Från mitt favorithus Bollinger deras Special Cuvée och La Grande Année 1999 (puss på er, raringar!).
Blanc de Blancs är inte min kopp te om man säger så. Allt för ogint, snipigt och elegant. Strama tyglar för strama typer. Jag vet att jag stampar på en hel mängd trendmedvetna tår men så här tycker jag faktiskt.
Döm då om min förvåning när jag räknar ihop mina, interna, poäng efter provningen och inser att jag givit provningens enda B d B högsta kombinationspoängen. Det vin som jag tycker minst om har alltså fungerat bäst i kombination med ostarna.
Och det slutar inte här.
Ska man ha en ost till champagne ska man ha en trippel-creme brie. Det vet varenda osthandlare. Naturligtvis hade jag plocket med en sådan till provningen. Det är alltid bra att ha ett säkert kort! Men inte var det trippel-creme-parisaren som plockade högsta poängen, Nä, istället seglade treårslagrade, franska bergsosten Abondance upp och knep förstaplaceringen.
Det finns inget som får en att ta så stora steg framåt i livet som att få sina fördomar motbevisade. Jag gillar verkligen att ha fel!
/Hanna

Surhaj och fårtestiklar...

…stod bland en massa andra isländska specialitéer på menyn i lördags. En kollega med rötterna på Island bjöd på en annorlunda buffé. Den var inte vacker, den var inte lyxig, men den var något utöver det vanliga.
På bordet fanns torkad fisk att äta med smör samt leverkorv och blodkorv på lamm syrade i getvassle. Tillika aladåb på fårtestiklar, syltad fårskalle, och rullad gjord på senhinnan innanför revbenen på fåret. Där serverades även en urbenad, gudomligt björkrökt, lammstek, potatis i bechamelsås, rotmos och grovt bröd. Som kronan på verket avnjöt sällskapet också surhaj under vederbörliga ceremonier.
När alla samlats i köket och fått varsin snaps svarta döden, öppnades det tättslutande locket till hajen. Doften som genast fyllde rummet till bredden påminde starkt om gammal fisk och sopjuice (du vet det där som samlas i botten på soppåsen och sedan dräller ut på köksgolvet när du ska slänga soporna). Tärningsstora bitar av vitt, fast fiskkött simmade i lagen. Med fingrarna (rookie-mistake) plockade vi de små fisktärningarna och stoppade i oss. Vilken smak! Som en vansinnigt vällagrad munster. Som surströmming fast med tuggmotstånd. Som durianfrukt fast utan kväljande sötma. Två bitar senare tog det stopp. Det hade varit en upplevelse. Det hade varit förföriskt. Men, två kubikcentimeter surhaj är tydligen tillräckligt för att tillfredställa mig. Svarta döden däremot gick det åt betydligt mer av innan det var dags att rulla hemåt i vinternatten.
/Hanna