…stod bland en massa andra isländska specialitéer på menyn i lördags. En kollega med rötterna på Island bjöd på en annorlunda buffé. Den var inte vacker, den var inte lyxig, men den var något utöver det vanliga.
På bordet fanns torkad fisk att äta med smör samt leverkorv och blodkorv på lamm syrade i getvassle. Tillika aladåb på fårtestiklar, syltad fårskalle, och rullad gjord på senhinnan innanför revbenen på fåret. Där serverades även en urbenad, gudomligt björkrökt, lammstek, potatis i bechamelsås, rotmos och grovt bröd. Som kronan på verket avnjöt sällskapet också surhaj under vederbörliga ceremonier.
När alla samlats i köket och fått varsin snaps svarta döden, öppnades det tättslutande locket till hajen. Doften som genast fyllde rummet till bredden påminde starkt om gammal fisk och sopjuice (du vet det där som samlas i botten på soppåsen och sedan dräller ut på köksgolvet när du ska slänga soporna). Tärningsstora bitar av vitt, fast fiskkött simmade i lagen. Med fingrarna (rookie-mistake) plockade vi de små fisktärningarna och stoppade i oss. Vilken smak! Som en vansinnigt vällagrad munster. Som surströmming fast med tuggmotstånd. Som durianfrukt fast utan kväljande sötma. Två bitar senare tog det stopp. Det hade varit en upplevelse. Det hade varit förföriskt. Men, två kubikcentimeter surhaj är tydligen tillräckligt för att tillfredställa mig. Svarta döden däremot gick det åt betydligt mer av innan det var dags att rulla hemåt i vinternatten.
/Hanna
No comments:
Post a Comment