…Både och faktiskt. Nasas astronauter knaprar bipollen för styrka, hälsa och uthållighet.Jag äter guldklimparna för smaken, för doften och för känslans skull.
Med en lätt smak av våt hund, fuktig halm och doft av torrfoder berättar dessa små gulbruna pollenkorn om umamismakens maffigt lagrade proteiner. Men berättelsen tar inte slut där. Nej- bipollen är något som smakar tusen olika saker. Doften av kamomill, maskros och vajande rapsfält multipliceras i samma stund som ännu ett litet korn smulas sönder i munnen. En florsockerkänsla av något för gamla drömmar, tungkyssar av nypon och morot sprider sig som ringar på snålvattnet i munnen.
Sakta men säkert, i takt med att snödroppar och krokusar tränger upp ur marken och söker sig mot solljuset, börjar vi på darrande knän att resa oss igen. Vinterglåmigheten behöver en sista spark i baken, ut med förkylningar och in med värme och rosiga kinder.
En liten extra energikick kan vara på sin plats. Rymddiet kanske är tricket? Bipollen anses av många vara rena mirakelelexiret. Rikt på massor av aminosyror, nyttiga vitaminer och mineraler.
Öppna en blomsteräng på burk och strö över frukostyoghurten, vaniljglassen eller varför inte bara strössla det över en enkel sallad. Mortla till pulver som kan blomstra på gratinerad getost eller slå ut över ank- gås- tupp och kycklinglever. Den ständiga svindlande frågan är, var slutar universum? Svaret kanske ligger djupt inne bipollenets doft och smakupplevelse och surrar? Den tar i fall aldrig slut – den är oändlig.
/Linda
