På besök hos den feta ankan

Häromdagen var jag och några vänner på restaurang. Jag kan inte låta bli att förundras över att de flesta guldkrogar måste ha så fluffiga, kitschigt överlastade inredningar. Varför? Är det ett krav från guide Michelin att ha så ful konst på väggarna som möjligt och dessutom femton olika dukar på borden – helst dekorerade med franska liljor? Med stjärnstatus kommer även en liten armé av servitörer och servitriser. En lika stor stab som antalet gäster i lokalen övervakade varenda liten rörelse vi gjorde. Poängen är väl i och för sig att man ska känna sig uppassad och inte övervakad? Men vad som skulle hända om jag reste mig upp för att gå på toaletten oroade mig. Skulle de bara hålla upp dörren?

Hela personalstyrkan talade med kraftig fransk brytning. Bruten franska, präglar med andra ord, inte bara det gastronomiska tänkandet på The Fat Duck. -Hmmmm, har Heston Blumentahl planterat en pågående metaberättelse som jag borde vara extra uppmärksam på? En lätt air av pånyttfödd fransk motståndsrörelse men mot vad? Nytänkande eller bakåtsträvande? Vispad äggvita smaksatt med vodka klickades ned i kolsyreiskokande gryta (favorit i repris från 2001). Upp kom en marängliknande iskall smakrensare som pudrades lätt av grönt te. Med uppmaningen att snabbt stoppa den i munnen lydde jag order. Under loppet av en sekund frös, inte jag, men min tunga till is. I samma stund hörde jag ett sprayliknande ljud och min näsa och gom fylldes av limefriska dofter. Överraskningseffekten var omedelbar. För min del var det här det bästa ögonblicket under hela middagen, lätt salongsberusad av Taittinger comtes de champagne rose 1996. Mina smaklökar hoppade upp och ned av överraskad nyfiken lycka och förväntan. Lycka över att en hel måltid låg framför mig.

Var maten god? -Upplevelsen var fantastisk. Kolsyreisen flödade mer än champagnen. Rätter som snigelgröt, blodduva från Bresse samt bacon och ägglass berättar om chefsideologens blickar framåt, bakåt, hitåt och ditåt. En lätt förvirrad glömska hos servicen mildrades av överraskande dimridåer, hörlurar med havsvågor, brännande kyla och saltsöta mjukhårda tuggor.

Hestons kök är både bakåtsträvande och nytänkande, allt på en gång. En blandning mellan `Allå,`allå `emliga armén och Kubrikfilmen 2001. Vad kommer härnäst? Sinnesutvidgande stimulantia i pillerform? Av någon anledning minns jag telefonkön i väntan på att få boka bord – var det inte Alice i underlandet som lästes högt?

/Linda