Lindas mat(R)evolution

Tänk dig att du lever i en värld utan att kunna laga mat. All din tid går, förutom när du jagar, åt till att tugga råa köttstycken. Föreställ dig att du just nu har en okokt seg bit högrev i munnen och du förstår vad jag menar. Matlagningen gör inte bara maten god utan bryter även ned stärkelse och proteiner vilket gör köttet mer lättsmält. Det går både snabbare och blir lättare för oss att ta upp energin.

För sisådär 1,9 miljoner år sedan gick det för första gången att njuta av doften från en grillad stek. Kan ni tänka er något mer revolutionerande? Detta skedde ungefär samtidigt som en tidig variant av människan, homo erectus, upprätt och gåendes på två ben travade in i historien.

Nu har forskarna börjat rota ordentligt i våra förhistoriska grillpartyn. I ”Catching Fire: How Cooking Made Us Human” Hävdar Harvardantropologisten Richard Wrangham forskning att vi blev mer mänskliga av att äta lagad mat.

Tack vare upptäckten av matlagningskonsten, och därmed förmågan att tillreda råvaror som kött, fisk, rotfrukter och grönsaker fick hjärnan mer energi över till att växa. Vi fick plötsligt tid till annat än att tugga oss utmattade på råa köttstycken. Vi började umgås, mingla, nätverka och knyta kontakter. Allt detta medförde att våra hjärnor utvecklades ordentligt på kort tid och att både våra magar och bäcken blev mindre. Det säger sig självt att det blev en omöjlighet för en kvinna att föda färdigväxta små barn. Vi fick helt enkelt betala ett pris för våra varma måltider och blev nu tvingade att föda barn i ett mycket tidigare utvecklingsskede än andra däggdjur. Antropologen Helen Fisher hävdar, i tidningen ”Scientific American”, att de stora hjärnorna och förmågan att gå upprätt spelade en viktig roll för kärlekens utveckling. Kvinnorna som tidigare haft barnen ridandes på sina ryggar, likt apor, började nu i större utsträckning att bära bebisarna i sina famnar. Med händerna fulla behövde mödrarna då en pålitlig samarbetspartner.

Förfädernas nya fysiska förutsättningar var startskottet för mer raffinerade raggningsförsök. Vår nyvunna matosande mänsklighet och det nyfödda barnets outvecklade ömtålighet var startskottet för längre monogama relationer. Fram växte förmågan, hos våra förfäder, att uppvakta varandra med hjälp av sång, musik, dans och poesi. Här någonstans börjar kärleksevolutionen menar Helen Fisher. För att knyta kontakter som varade längre än ett engångsligg krävdes lite framförhållning och att lite mer subtila känslosträngar sattes i gungning.

Kanske är babybjörnen, råkost och jämställd föräldrarförsäkring slutet på monogama förhållanden? Ett verkar dock säkert, tack vare matlagningskonsten och för varje mål lagad mat blev vi både intelligentare och mer hopplöst förälskade.

/Linda