Jag släcker branden

Äntligen grillsäsong. En snygg biff på grillen och ett glas kraftigt rödvin i handen. Visst låter det bra, i teorin alltså. Så sitter man där kring det vickiga plastbordet. Någon överambitiös människa har gjort en fantastisk, het salsa till köttet och nypotatisen och allt är förstört. Hettan i såsen överröstar allt annat. Tanninerna i det röda vinet sparkar dig förtvivlat i gommen och du önskar att du var kvar i tonårens prips-blå-träsk.
Vi lever fortfarande i efterdyningarna av 90-talets matcho-mat-kultur. Den som kan äta flest pepparfrukter vinner. Den som dricker det kraftigaste röda vinet vinner. Mer tabasco och fler nya ekfat åt folket.
Det är dags att tänka om. Det som vi uppfattar som starkt är i själva verket en retning på slemhinnorna i munnhålan vilka reagerar som om vi fått en brännskada. Kraftigt tanninhaltiga drycker förstärker känslan och resultatet är en gastronomisk katastrof. Maten smakar bara starkt och vinet förlorar sin arom. Sötma, å andra sidan, drar ett förlåtelsens täcke över hettan och harmonierar fint. Tvärt emot vad vi föreställer oss passar därför ett halvtorrt vitt vin oftast betydligt bättre till pepparbiffen än den där caberneten som vi tänkt oss. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; tysk riesling! Vill man, av någon befängd anledning, inte dricka vitt vin till köttet finns alltid öl. Bolagets utbud av trevligt öl ökar undan för undan men även när man väljer öl kan det vara bra att titta på lite på klockan. Den klocka som anger sötman i drycken vill säga. Precis som i vinet taggar sötman ner hettan och helhetsupplevelsen blir bättre. En liten varning bara. Ju svartare grillytan är på en köttbit desto mer beskt smakar den. Beskan i ölen ihop med beskan i köttet kan bli för mycket för många och då finns det bara en sak som hjälper, mera salt.
Nu vet jag att det finns män(niskor) som protesterar. De tycker ju faktiskt att det är gott med het mat och kraftigt vin. Tja, vad kan jag säga, smaken är som baken. Kombinera så då, bara du inte bjuder mig på middag.
/Hanna

jag brinner del II

En rad nya Tabascosorter har  funnits ett tag i vissa välsorterade butiker men nu verkar de slutgilitligen ha kvalat in i Icas och Konsums bassortiment. Efter att det har osat hett under veckan som gått har slutligen det heta smakpusslet blivit lagt. Vi har varit sammanlagt 8 personer som provat igenom sortimenetet. (Aji chileno och Aji pebre kommer att få sitt utlåtande i separat inlägg.)

Den milda Green pepper sauce har en distinkt smak av jalapeno, lime, omogna krusbär och en lätt parfymerad ton av våtservett. Bland mina övriga provsmakare var det endast 1 som gav den här såsen högt betyg. Den lämpar sig att skvätta över grillad fisk, grillade räkor och musslor. Servera gärna en sallad med lite exotiska frukter till. 

Håll er borta från Garlic pepper sauce som med sin starka drag av torkad däven vitlök och spetsig vinäger endast, i desperata fall, kan skvättas på sunkpizzan söndagen efter en sjöblöt hård lördagnatt.  Inga positiva försonande kommentarer från någon provsmakare.

Chipotle pepper sauce är betydligt roligare. Eftersom det inte är helt lätt att få tag på riktig Chipotle så är den här såsen en liten hjälp på vägen. Såsen är lite för vinägrig för att ge samma fylliga, köttigt rökiga smak som en äkta chipotle men passar likväl i en barbecusås. Eller varför inte förhöja marinaden till revbensspjälen  och servera dem med grillade eller kokta majskolvar till. En sann Chipotleälskare tyckte dock att smaken kändes alldeles för kemisk och vinägrig.

Den som föll mig och alla andra mest på läppen var Habanero sauce. Starkast av dem alla men också den godaste och med den mest komplexa smakbilden. det finns med andra ord nyanser i helvetet. Med brinnande bett slussas man raskt vidare till ett försonande drag av kolaböna och eftersvettningarna lämnar efter sig en nyanserad sötsyrlig smakbild av exotiska frukter.  Innehållsförteckning avslöjar tamarindpuré vilket nog, tillsammans med råsockret, ger den här chilisåsen en mer nyanserad mjukare syra. Använd till alla former av fläskkött och kyckling och då gärna tillsammans med grillad ananas. 

Nu väntar vi bara på att få höra Hanna kl. 7:35  i morgondagens mix megapol prata het mat och dryck. För hur gör vi för att släcka branden i våra munnar? Hanna har svaret!

/Linda

Jag brinner!

Vinprovning, ostprovning, chokladprovning eller kanske olivoljeprovning? Nej, nej, nej helt inaktuellt! På måndag kl. 07:35 provar jag chilisåser på mix megapol. Inför grillsäsongen är det dags att testa vilka chilisåser som lyser starkast i försomarsolen. För tillfället är det för hett om öronen för att berätta mer men återkommer snarast. Till dess tycker jag att ni ska smaka på några vårfavoriter i repris. Vi ser rött...Och vi ser grönt, raberdröm eller laga den absoluta bästa vårclafoutin.

/Linda

En sås av ringa värde...

… och andra medeltida recept, är anledningen till att ni inte sett och hört så mycket av mig under vinterhalvåret. Så heter nämligen den bok som jag och kollegan Daniel Serra suttit och plitat på i vintermörkret. Vi har pratat om det i flera år men nu är det på väg att bli verklighet. Grunden är två medeltida kokboksmanuskript från Danmark, båda är sprungna ur samma grundtext, recepten är i stort de samma, men språk och tolkning skiljer sig en smula. Utifrån dessa båda manuskript har vi skapat moderna recept. Modera i den mening att de innehåller mängder, tider och tillagningsanvisningar (något våra medeltida föregångare i stort sett helt utelämnat). Moderna så till vida att de är skrivna för att kunna tillredas i ett nutida kök. Men omoderna för att vi håller oss till ursprungsmanuskriptens råvaror. Att vi har försökt tolka dem kontextuellt mot deras samtid, inte vår. Att vi har provat de flesta recepten i medeltida miljöer under många år. Vi har som jag skriver i ett inledande kapitel i boken ”försökt lägga ett pussel där hälften av bitarna saknas. Ibland har vi hittat matchande bitar att komplettera med, ibland har vi fått fylla i efter erfarenhet och bästa förstånd”. Det sista korrekturet är lämnat till förlaget A&J Books och releasedatum är förlagt till Lunds medeltidsdagar på Kulturen i Lund den 13 juni. Nyfiken i en strut kan titta på ett av recepten, En sås av ringa värde, på förlagets hemsida.
/Hanna

Griskinder

Jag säger bara griskinder. Mjälla men fasta, smakrika och underbart korta i konsistensen. Mladen på Malmö kötthandel säljer dem på beställning, till underpris som vanligt. Här med trylffelångande potatismos och äppelkompott med rosmarin. Tack Linda för inspirationen.
/Hanna

De vassa äggen

Om någon frågade mig vad jag skulle välja för råvara att ta med mig till en öde ö i söderhavet så skulle jag svara ägg.

Ägget är ett litet mirakel av proteiner, mineraler och vitaminer som är livsnödvändiga för oss. Ägget symboliserar begynnelse till liv och det finns nog ingen råvara med mer raffinerat innehåll som kan användas till så många olika saker.
Kan ni vänja er vid tanken på ett liv utan ägg?
Utan ägg hade varken majonnäser, bearnaiser, suffléer, omeletter, pannkakor, italienska maränger, glass, sockerkakor, äggtoddys eller brûléer någonsin skådat ljuset.
-Nej, just det, det går inte att tänka sig ett liv utan mirakel.

För tillfället är ägget löst och påsken närmar sig med svavelosande och umamistinna steg. Förr om åren kom våren bärandes på nykläckta ägg. Påsken tog vid där fastan tog slut. Eftersom ägget var förbjuden frukt under fastan så fick de läggas på hög och sparas inför den stundande påskfesten. Vissa hävdar t.o.m. att vi, nuförtiden, sätter i oss 6 miljoner ägg i timmen bara på självaste påskafton.

Så här till påsk går äggets smak och doft hand i hand med den lätt solvarma tången längs med Skånes strandremsor. Med sin föränderliga karaktär är ägget smakmässigt svårt att sätta fingret på. Generellt har ägget ett maffigt smakregister av smöriga toner, svavel, metall och umami.
Ägg smakar olika beroende på om det äts lös- eller hårdkokt, stekt eller pocherat, rått eller fermenterat.

Ger ni er på att smaka tusenåriga fermenterade kinesiska ägg kommer knytnävshårda svavel-dofter att ge er en boxarnäsa. Och smaker av rutten fisk, fisksås, soja och umami ge er en rejäl käftsmäll. En spännande och intressant upplevelse med samma ranking som Durian, surströmming och surhaj. Att bli golvad av nya smakupplevelser är alltid spännande. (att bli golvad av dålig mat är något helt annat).

Svaret på frågorna kring äggets lätt schizofrena och föränderliga karaktär ligger i dess biokemiska natur. Fjäskar man envist med ägget har dess proteiner en förmåga att bjuda upp andra molekyler till dans. De håller takten på olika sätt beroende på vilka temperaturer, vätskor, syror, socker och salthalter den utsätts för. Ägget kan bli till allt från hårt vispad äggvita till len mjuk vaniljsås eller till en uppblåst sufflé. Ägget har även förmågan att förlösa och förstärka andra smaker

Om Kinderägget lovar ”tre önskningar i ett” så ruvar ägget på tusentalet fler önskningar och angenäma hemligheter som bara väntar på att bli exploaterade. Sätt mig på en öde söderhavs ö med ett ägg och jag lovar att göra en höna av en fjäder.
/Linda

Tandooridoppad lax med blomkålspuré

Mmmmmmmm en annorlunda smakkombination, javisst men godare förrätt får man leta efter.

Koka en len mjuk blomkålspuré :

1 liter blomkålsbuketter

50 g smör

Salt och peppar

Koka blomkålsbuketterna i ca 10-15 min.
Mixa dem tillsammans med smöret.
Smaka av med salt och peppar. Receptet ovan räcker till tio personer, ungefär en stor klick var.

Lägg äggen i kallt vatten.
Låt koka upp och koka i 4 min.Servera ett halv ägg per person.

Doppa kallrökta laxskivor eller laxbitar i Tandoorikrydda. Servera med blomkålspurén, ett halvt kokt ägg med lös äggula. Krydda och dekorera med dill och citronskivor om du vill.
/Linda

Fisksufflé

Efter att ni har lagat den här rätten så kommer ingen att tycka att fryst Gråsej inte är fint nog. Vill man, kan man lägga några skalade räkor i botten på formen för att lyxa till det lite extra. Servera som förrätt eller varmrätt med kokt potatis, skirat smör, ärtor och riven pepparot till.

400g fryst gråsej i block

3 msk mjöl

4 ägg

50g smör

3 dl mjölk

1 dl riven prästost

2 msk dill

2 krm cayennepeppar

salt och peppar efter smak

Tina och blanchera (koka en kort stund) fisken i lite lätt saltat vatten.
Häll av vattnet och ställ åt sidan.
Separera äggulorna från äggvitorna och ställ åt sidan.
Smält smöret i en kastrull på låg värme och häll ned mjölet och rör till en kladdig smet.
Häll i mjölk och låt koka upp under omrörning till en bechamel (en lite tjockare såsig konsistens).
Ta av kastrullen från spisen vispa ned äggulorna, osten, dillen, cayennepepparn och smula/fördela fisken i bechamelsåsen.
Vispa äggvitorna till ett hårt skum.
Vänd försiktigt ned bechamelsmeten i de vispade äggvitorna.
Häll upp i en form om 2 liter eller i små portionsformar.
Smaka av med salt och peppar.
Grädda i 175 grader i ca 20-25 min. Sufflen ska gärna få fin färg på ytan. /Linda

Bosarpskyckling

Läste precis ett inlägg om alla nya härligheter som finns på Södra förstadsgatans Ica. Stort utbud av ekologiska grynsorter, och lite lyxigare konserverade Mutti tomater. Men det viktigaste hade glömts att nämnas. Äntligen är det lättare att få tag på Bosarps kyckling!
För alla oss som bor kring Möllan finns möjligheten nu på krypavstånd. Kycklingarna säljs hela eller delade om lår eller vingar. En hel räcker gott och väl till en middag för 4-6 personer. En härlig söndags- eller påskmåltid med rostade rotsaker och hemmagjord majonnäs. Där kycklingens saft och kryddning har sugits upp av rotfrukterna och gjort dem till raka högerkrokar av smak och must.
/Linda

Restnoterad lycklig kyckling

Är en stooor kyckling lite för mycket av det goda för alla sällskap mindre än 5 personer? -Nej, nej nej. Tänk er alla härligheter som kan beredas av en hel ugnsstekt kyckling. Resterna är ren och skär lycka.
En klick smör i en kastrull, mild eller stark curry efter tycke och smak. Fräs curryn i smöret. Rensa kött från kycklingskrovet och häll i kastrull. Häll buljong över köttbitarna och red av. Salta och peppra efter smak. Till sist rundar du av det hela med att hälla i några skvättar grädde.

Sallader är ju en given restnotering som jag knappt behöver nämna. Lite riven parmesan, hackade sardeller, kapris och citron i den överblivna majonnäsen och vips! Du har en Caesardressing. Det enda du behöver nu är lite sallad (och om du orkar stekt bacon och krutonger) och bitar av kycklingen.

Vi fortsätter därför raskt till att toppa en varm nudelsoppa med lite kalla, tunt skurna kycklingskivor, böngroddar och massor av korianderns mindre kända smaksläkting ”stinky”. En något snällare variant till för de korianderskygga som fortfarande ligger i smakmässigt träningsläger för högre acceptansnivåer.
/Linda

Kyckling- och avokadomacka

Maffiga kyckling- och avokadomackor är inget du försiktigt behöver bekanta dig med. Nej, dessa smörgåsar är ett passionerat möte redan vid första tuggan. Allt som behövs är några skivor gott bröd och mosad avokado smaksatt med lite salt, peppar och citron och skivor från den grillade kycklingen. Om du vill kan du även lägga på några salladsblad, ärtskott eller groddar.
Har du dessutom kvar av den hemmagjorda majjon…
/Linda

Öl och sprit i Köpenhamn

Vad bättre att göra än åka till Köpenhamn en lördag i mars. Tivoli är visserligen stängt, det är för kallt för uteserveringar och flanerande på Ströget. För att inte tala om att den danska kronan kostar så mycket att man kunde tro den var gjord av guld. Under devisen ”har man inte råd så tar man sig” trotsade vi ovanstående och gav oss iväg lördag förmiddag.
Först ett besök hos eminenta Juuls vin og spiritus på Værnedamsvej 15. Här har man ett mycket trevligt utbud av europeiska viner med, bland annat, hela Bourgogne representerat i källaren. Men framför allt är det whiskyavdelningen som lockar och imponerar.
Som en katt bland hermelinerna hade svenska Spirits of Hven smugit sig in mellan storfräsarna från Storbritannien. Ekologiskt framställd vodka, gin och akvavit stod på utställningsbordet. En snabb sniff på ginen avslöjade en lockande stor doft av citrus men, i mitt tycke, allt för återhållen enbärsarom. Akvaviten med kortare lagring på ekfat är en trevlig anordning. Nu väntar vi bara på att deras råsprit ska få sina stipulerade tre år på fat så att vi får ytterligare en svensk whisky. Och den som väntar på nåt gott väntar, som bekant, alltid för länge.
Ett par kvarter bort från Juuls finner vi Ølbutikken. Dagens andra stopp med ett sanslöst Mikkeller-utbud som gör ölnördar till lyckligare människor. Efter hvedegoop-upplevelsen för ett par veckor sedan införskaffades, trots rådande ekonomi, en till. Vi ställde oss dock lite frågande till Mikkellers Kids Beer. En för visso alkoholfri maltdryck men ändå allt för likt öl för att man skall vilja bjuda barn på den. Vi började prata moral, inkörsportar och annat vuxet dravel innan vi hejdade oss och istället vände blindögat till. Med allt för många, allt för dyra, flaskor i ryggsäcken styrde vi stegen mot…

...Villa Vino!

En korsning mellan oas och smågodisbutik, med en stillsamt, tillbakalutad vardagsrumsatmosfär och inte mindre än 50 olika viner på glas och 100 på flaska. Vi har sippat vin på VV förut men inte ätit. Jag har hört deras bartallrikar med ost och charkuterier höjas till skyarna av flera bekanta men ändå varit skeptisk. Efter dryga fem år som medarbetare på Möllans ost är det inte mycket som imponerar. Jag har redan ätit det mesta av det bästa av ost och kallskuret.
Likväl var vi en smula hungriga och bestämde oss för att ta in en lille ost- och en lille charktallerken. Det var tur, att vi tog en lille menar jag. Med all säkerhet talar vi 100g ost vardera av tre sorter och ett lika välfyllt fat charkuterier. En väl tilltagen korg med tre sorters varmt bröd och troligen de godaste soltorkade tomaterna jag någonsin har ätit. Allt av mycket god kvalitet. Den belgiska patén med valnötter och krispiga cornichonger anbefalles särskilt liksom den smältande feta choritzon. Ett litet misstag hade dock smugit sig in. Eftersom P inte tål komjölk hade vi särskilt bett att få get- och fårostar. Då det visade sig att en kossa kommit med på fatet rättades misstaget genom att ytterligare en ost bars in. Ingen ut! Snyggt!
P körde en privat jorden runt på Pinot Noir medan jag flackade både geografiskt och druvmässigt. Månadens vin, Quinta do Pegó, från Portugal tog hem pokalen med härlig portvinskropp och snygg struktur med kraftiga men redan avrundade tanniner. P vill dock hissa flaggan för både mycket druv- och områdestypiska Bernard Morey, PN, från Bourgogne och mer generösa Kenwood, Russian River, PN.
Ett personligt tack till C för att du visade oss hit, vi kommer tillbaka, igen, och igen, och igen…
/Hanna

Mat i rymden eller bisak på burk..?

…Både och faktiskt. Nasas astronauter knaprar bipollen för styrka, hälsa och uthållighet.
Jag äter guldklimparna för smaken, för doften och för känslans skull.

Med en lätt smak av våt hund, fuktig halm och doft av torrfoder berättar dessa små gulbruna pollenkorn om umamismakens maffigt lagrade proteiner. Men berättelsen tar inte slut där. Nej- bipollen är något som smakar tusen olika saker. Doften av kamomill, maskros och vajande rapsfält multipliceras i samma stund som ännu ett litet korn smulas sönder i munnen. En florsockerkänsla av något för gamla drömmar, tungkyssar av nypon och morot sprider sig som ringar på snålvattnet i munnen.

Sakta men säkert, i takt med att snödroppar och krokusar tränger upp ur marken och söker sig mot solljuset, börjar vi på darrande knän att resa oss igen. Vinterglåmigheten behöver en sista spark i baken, ut med förkylningar och in med värme och rosiga kinder.

En liten extra energikick kan vara på sin plats. Rymddiet kanske är tricket? Bipollen anses av många vara rena mirakelelexiret. Rikt på massor av aminosyror, nyttiga vitaminer och mineraler.

Öppna en blomsteräng på burk och strö över frukostyoghurten, vaniljglassen eller varför inte bara strössla det över en enkel sallad. Mortla till pulver som kan blomstra på gratinerad getost eller slå ut över ank- gås- tupp och kycklinglever. Den ständiga svindlande frågan är, var slutar universum? Svaret kanske ligger djupt inne bipollenets doft och smakupplevelse och surrar? Den tar i fall aldrig slut – den är oändlig.
/Linda

Rosenvatten

När mina karavandeltagares näsor får sig en svängom med rosenvattnets parfymerade arom brukar de rygga tillbaka. Den starka doften, som vid allt för stor näsvishet får huvudet att snurra, gör underverk i så väl bakverk som i badkar. Hemligheten ligger i doseringen. I små mängder uträttar rosenvattnet stordåd och adderar en komplexitet som kittlar smaksinnets nyfikenhet till max.
Resultatet? Merbegär!

Vad händer om man tar för mycket? Tänk er att ni sitter mitt i värsta tantmaffian av dofter, tunga dävna stickande à la Anais-Anais och Shalimar. En upplevelse som kan orsaka ett mindre vulkanutbrott av migrän. Den tar, milt sagt , över allt som kommer i dess närhet. Härliga smakkombinationer riskerar trilla ner i ett svart hål där endast rosenvatten härskar. I rosenvattnets fall gäller, med andra ord, less is more.

Det räcker t.ex. med 8-10 droppar rosenvatten och en 1/2 tsk vaniljsocker i 2-3 dl vispgrädde för att ta grädden in i en annan dimension. Plötsligt är inte bara grädden god, den är förförisk.

Mozartkulan är ett gott exempel på rosenvattnets stordåd. I den innersta kärnan ligger smakmagin. Tänker er Mozarts trollflöjt som i brist på magi blev en helt vanlig blockflöjt. Utan den rosenvattenbestänkta marsipanen hade Mozartkulans kompositionen fallit platt. Marsipan och rosenvatten, choklad och rosenvatten, rabarber och rosenvatten, grädde och rosenvatten, vanilj och rosenvatten är bara några smakkombinationer som framkallar ett känsloladdat vibrato.
Gör en god rabarberkompott med vanilj och rosenvatten till stundande våffelbak. För er som har några semelbullar kvar att fylla med godsaker, ni vet vad ni har att göra. På med lite rosenvatten i mandelmassan och i grädden och ni framstår som värsta Wolfgang Amadeus i köket ännu en gång.
/Linda

Det Rätta Tillfället

En sak har jag lärt mig av filmen Sideways, Det Rätta Tillfället är när man drar korken ur flaskan, eller öppnar kapsylen i det här fallet.
Efter en lätt misslyckad tillställning kom vi hem ovanligt tidigt i lördags kväll. I kylskåpet låg min Hvedegoop, hopknåpad av världens enda ”flying beermaker” Mikkeller. Den dyraste öl jag någonsin köpt, faktiskt mer kostsam än de flesta viner jag dricker. För att den inte skulle bli en sån där flaska som förpassas till källaren i väntan på Det Rätta Tillfället och sedan aldrig dricks, hade jag den i kylen. Nu ropade den på mig.
Vi slog oss ned i soffan med varsitt glas skummande öl, doppade eftertänksamma näsor och… var helt tysta! Ingen av oss sa ett ord. Kraftiga humlearomer i kombination med stor mogen frukt fyllde doftorganen. Veteölens skumbanan hade förvaltats till tjock banankolakaka. Första sippen. Beskan kunde ha varit avskyvärd om den inte följts upp och bäddats in i runda vörtaromer och alkoholfetma. Hårresande gott öl. Jag lutade mig tillbaka och kände lyckan sakta smyga genom kroppen. Tisslande, småbubblande och slutligen munter som en vårbäck. Det Rätta Tillfället hade infunnit sig.
/Hanna

Jag gillar att ha fel!

I helgen höll jag tillsammans med vännerna på Gustibus en ruggig provning champagne och ost. Från förnämligt torra och trevliga huset Ayala bjöd herrarna på Zero Dosage, Blanc de Blancs 2000 och Cuvée Rosé Nature. Från mitt favorithus Bollinger deras Special Cuvée och La Grande Année 1999 (puss på er, raringar!).
Blanc de Blancs är inte min kopp te om man säger så. Allt för ogint, snipigt och elegant. Strama tyglar för strama typer. Jag vet att jag stampar på en hel mängd trendmedvetna tår men så här tycker jag faktiskt.
Döm då om min förvåning när jag räknar ihop mina, interna, poäng efter provningen och inser att jag givit provningens enda B d B högsta kombinationspoängen. Det vin som jag tycker minst om har alltså fungerat bäst i kombination med ostarna.
Och det slutar inte här.
Ska man ha en ost till champagne ska man ha en trippel-creme brie. Det vet varenda osthandlare. Naturligtvis hade jag plocket med en sådan till provningen. Det är alltid bra att ha ett säkert kort! Men inte var det trippel-creme-parisaren som plockade högsta poängen, Nä, istället seglade treårslagrade, franska bergsosten Abondance upp och knep förstaplaceringen.
Det finns inget som får en att ta så stora steg framåt i livet som att få sina fördomar motbevisade. Jag gillar verkligen att ha fel!
/Hanna

Surhaj och fårtestiklar...

…stod bland en massa andra isländska specialitéer på menyn i lördags. En kollega med rötterna på Island bjöd på en annorlunda buffé. Den var inte vacker, den var inte lyxig, men den var något utöver det vanliga.
På bordet fanns torkad fisk att äta med smör samt leverkorv och blodkorv på lamm syrade i getvassle. Tillika aladåb på fårtestiklar, syltad fårskalle, och rullad gjord på senhinnan innanför revbenen på fåret. Där serverades även en urbenad, gudomligt björkrökt, lammstek, potatis i bechamelsås, rotmos och grovt bröd. Som kronan på verket avnjöt sällskapet också surhaj under vederbörliga ceremonier.
När alla samlats i köket och fått varsin snaps svarta döden, öppnades det tättslutande locket till hajen. Doften som genast fyllde rummet till bredden påminde starkt om gammal fisk och sopjuice (du vet det där som samlas i botten på soppåsen och sedan dräller ut på köksgolvet när du ska slänga soporna). Tärningsstora bitar av vitt, fast fiskkött simmade i lagen. Med fingrarna (rookie-mistake) plockade vi de små fisktärningarna och stoppade i oss. Vilken smak! Som en vansinnigt vällagrad munster. Som surströmming fast med tuggmotstånd. Som durianfrukt fast utan kväljande sötma. Två bitar senare tog det stopp. Det hade varit en upplevelse. Det hade varit förföriskt. Men, två kubikcentimeter surhaj är tydligen tillräckligt för att tillfredställa mig. Svarta döden däremot gick det åt betydligt mer av innan det var dags att rulla hemåt i vinternatten.
/Hanna

Hot whiskey för frusna själar

1/2 skiva citron
5 kryddnejlikor
1 tsk rörsocker
2 dl varmt vatten
3-6 cl whiskey

Tryck in 5 kryddnejlikor i kanten på citronskivan.
Häll sockret i botten på ett värmetåligt glas och lägg i citronen.
Häll på kokande vatten och whiskey och rör till sockret löst sig.

Även om jag annars gärna dricker en tuff rökig whisky föredrar jag i det här fallet en lite snällare irländare.
/Hanna

Äggtoddy för traditionalisten

1 äggula
3 tsk socker
2 dl varmt vatten
3-6 cl punsch

Rör ägg och socker med en tesked i ett värmetåligt glas till det är tjockt och fluffigt.
Tillsätt kokande vatten och punsch och blanda.

Vill man få sin äggtoddy lite kaxigare kan man göra den på konjak.
/Hanna