Innis + Mackmyra

Under årets upplaga av Sthlm Beer & Whisky fick jag möjlighet att provsmaka Innis & Gunn lagrad på ett av Mackmyras avlagda fat. Generellt är jag inte så förtjust i fatlagrad öl då faten i min smak får allt för mycket utrymme och dessutom adderar en stramt uttorkande tanninstruktur och syra. Öl har generellt så mycket av stringenta toner redan som den är att jag tycker att det är onödigt att toppa med flera. I just det här fallet är jag dock beredd att ge vika. Ölet smakade bra. Med bara en svag underton av whisky och fat fungerade drycken utmärkt. Kaxigt nog hade man, med risk för explosion, låtit bli att tappa upp ölet och i stället fraktad hela fatet till mässan. Ett vågat tilltag som gav fin utdelning. Det är mycket charmigare att prova en dryck direkt ur fatet än ur flaska eller tapp. Kanske var det också just där den goda smaken satt.

/Hanna

Glad midsommar!

En glad midsommar inkluderar mat, öl och snaps. Jag överraskades igår av maken som bjöd på ölprovning inför fredagens bravader. Temat? Mindre än 5%. Alltså öl med en betydligt lägre alkoholhalt än den vi brukar dricka. Öl som passar bra till snaps med andra ord. Öl som dessutom är bra anpassade till mat. Och vad blir det då? Jo, jag kommer att ha Spitfire och Trashy Blond i mitt glas till sillen.
Glad midsommar!

/Hanna

Öl och ost!

Jag vet att jag inte varit så synlig på bloggen på sista tiden och ber ödmjukt om ursäkt. Skulle ni dock vilja träffa mig live är måndag en god dag för detta. På aftonen gör jag nämligen premiär på Malmö Brygghus, med en öppen provning av deras fantastiska öl med likaledes underbara ostar från Möllan ost. Förhandsbokning på bryggeriet.

Kom, kom, kom!

/Hanna

Vilka drycker kräva kräftorna egentligen?

Jag har nått den ålder då graviditeter och småbarn duggar tätt i bekantskapskretsen. Inför årets kräftsäsong fann jag mig därför nödsakad att fundera över vad man kan bjuda dem som inte konsumerar alkohol. Hur visset det än kan kännas tågade jag i fredags iväg till ett välutrustat bolag nära mig för att botanisera i den alkoholfria sektionen. Sammantaget provades sedan inte mindre än åtta olika drycker mot skaldjuren, två mousserande, två vita, och ett rosévin samt en cider och två öl.

Mousserande:
Schloss Boosenburg (nr 1966) 44:- (15:- för halvflaskan)
Utseende: Ljusgul färg, lätt mousserande.
Doft/smak: Doft av härskna valnötter och äpple. Söt ofräsch smak med metallisk efterklang.
Bedömning: Kan flaskan ha varit dålig eller smakar eländet verkligen så här? Rekommenderas varken till kräftor eller något annat heller för den delen.

Billabong Sparkling Brut (nr 1945) 42:-
Utseende: Ljusgul färg, lätt mousserande.
Doft/smak: Lätt brödig doft med inslag av hasselnöt grönt äpple och hallon. Söt men med frisk matchande syra. Smakar faktiskt vin!
Bedömning: Ett bra alternativ för den som inte dricker alkohol. Trevlig mingeldryck med viss champagnelikhet. Harmoniserade fint med kräftorna.

Vita:
Sutter Home Fre Premium White (nr 1941) 40:-
Utseende: Mycket blekt ljusgul.
Doft/smak: Väldigt liten doft av äppeljuice. Smaken söt och intetsägande, helt utan vinkarraktär.
Bedömning: Helt meningslös dryck. Köp en bra äppelmust istället.

Sutter Home Fre Chardonnay (nr 1969) 42:-
Utseende: Mycket blekt ljusgul.
Doft/smak: Väldigt liten doft av fruktjuice med viss druvkarraktär. Smaken söt och intetsägande som allt för utspädd saft.
Bedömning: Som ovanstående helt meningslös dryck. Smakade dessutom unket ihop med kräftorna.

Rosé:
Lancers Free Rosé (nr 95048) 39:-
Utseende: Klassiskt rosérosa.
Doft/smak: Lätt örtig doft med ton av geléhallon. Tydlig rosévinskarraktär, något söt men med viss syra.
Bedömning: Bra som roséalternativ men inte till kräftorna. Vinet blev metalliskt och konstgjort i smaken.

Cider:
Stowford Press (nr 1989) 9:90
Utseende: Gyllengul.
Doft/smak: Relativt stor doft av äppelvind. Klassisk brittisk ciderkarraktär. Något söt men frisk.
Bedömning: Mycket bra alternativ till alkoholhaltiga motsvarigheter. Fungerade fint till kräftorna och resten av buffén.

Öl:
Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei (nr 1922) 12:40
Utseende: Grumligt mellangul.
Doft/smak: Tydlig veteölskarraktär med inslag av skumbanan och kryddor. Smaken dock rent av parfymerad och något unken.
Bedömning: I längden allt för parfymigt i doften och tillsammans med kräftorna smakade det som att tugga rökelsepinne.

Jever Fun (nr 1978) 9:20
Utseende: Mycket ljust gul.
Doft/smak: Tydlig pilsnerarom med bra humlebeska i bakgrunden.
Bedömning: Smakar lite som en lättpilsner fast med bättre beska. Bra till kräftorna för den som vill hålla kvar vid öl till kräftan.


Slutligen:
Tja, vad säger man då? Helt klart är riktig öl och snaps att föredra till kräftskivan men kan man inte så kan man inte. Vill man hålla sig till ursprungskonceptet är en klassisk Jever Fun att föredra. Smakmässigt skulle vi nog vilja utnämna Billabong till provningens bästa dryck till kräftan. Kanske känns det lite tillgjort med mousserande men om smaklökarna får avgöra… Ett särskilt omnämnande får också Stowford Press cider som faktiskt smakade riktigt bra.
/Hanna

Jag släcker branden

Äntligen grillsäsong. En snygg biff på grillen och ett glas kraftigt rödvin i handen. Visst låter det bra, i teorin alltså. Så sitter man där kring det vickiga plastbordet. Någon överambitiös människa har gjort en fantastisk, het salsa till köttet och nypotatisen och allt är förstört. Hettan i såsen överröstar allt annat. Tanninerna i det röda vinet sparkar dig förtvivlat i gommen och du önskar att du var kvar i tonårens prips-blå-träsk.
Vi lever fortfarande i efterdyningarna av 90-talets matcho-mat-kultur. Den som kan äta flest pepparfrukter vinner. Den som dricker det kraftigaste röda vinet vinner. Mer tabasco och fler nya ekfat åt folket.
Det är dags att tänka om. Det som vi uppfattar som starkt är i själva verket en retning på slemhinnorna i munnhålan vilka reagerar som om vi fått en brännskada. Kraftigt tanninhaltiga drycker förstärker känslan och resultatet är en gastronomisk katastrof. Maten smakar bara starkt och vinet förlorar sin arom. Sötma, å andra sidan, drar ett förlåtelsens täcke över hettan och harmonierar fint. Tvärt emot vad vi föreställer oss passar därför ett halvtorrt vitt vin oftast betydligt bättre till pepparbiffen än den där caberneten som vi tänkt oss. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; tysk riesling! Vill man, av någon befängd anledning, inte dricka vitt vin till köttet finns alltid öl. Bolagets utbud av trevligt öl ökar undan för undan men även när man väljer öl kan det vara bra att titta på lite på klockan. Den klocka som anger sötman i drycken vill säga. Precis som i vinet taggar sötman ner hettan och helhetsupplevelsen blir bättre. En liten varning bara. Ju svartare grillytan är på en köttbit desto mer beskt smakar den. Beskan i ölen ihop med beskan i köttet kan bli för mycket för många och då finns det bara en sak som hjälper, mera salt.
Nu vet jag att det finns män(niskor) som protesterar. De tycker ju faktiskt att det är gott med het mat och kraftigt vin. Tja, vad kan jag säga, smaken är som baken. Kombinera så då, bara du inte bjuder mig på middag.
/Hanna

Öl och sprit i Köpenhamn

Vad bättre att göra än åka till Köpenhamn en lördag i mars. Tivoli är visserligen stängt, det är för kallt för uteserveringar och flanerande på Ströget. För att inte tala om att den danska kronan kostar så mycket att man kunde tro den var gjord av guld. Under devisen ”har man inte råd så tar man sig” trotsade vi ovanstående och gav oss iväg lördag förmiddag.
Först ett besök hos eminenta Juuls vin og spiritus på Værnedamsvej 15. Här har man ett mycket trevligt utbud av europeiska viner med, bland annat, hela Bourgogne representerat i källaren. Men framför allt är det whiskyavdelningen som lockar och imponerar.
Som en katt bland hermelinerna hade svenska Spirits of Hven smugit sig in mellan storfräsarna från Storbritannien. Ekologiskt framställd vodka, gin och akvavit stod på utställningsbordet. En snabb sniff på ginen avslöjade en lockande stor doft av citrus men, i mitt tycke, allt för återhållen enbärsarom. Akvaviten med kortare lagring på ekfat är en trevlig anordning. Nu väntar vi bara på att deras råsprit ska få sina stipulerade tre år på fat så att vi får ytterligare en svensk whisky. Och den som väntar på nåt gott väntar, som bekant, alltid för länge.
Ett par kvarter bort från Juuls finner vi Ølbutikken. Dagens andra stopp med ett sanslöst Mikkeller-utbud som gör ölnördar till lyckligare människor. Efter hvedegoop-upplevelsen för ett par veckor sedan införskaffades, trots rådande ekonomi, en till. Vi ställde oss dock lite frågande till Mikkellers Kids Beer. En för visso alkoholfri maltdryck men ändå allt för likt öl för att man skall vilja bjuda barn på den. Vi började prata moral, inkörsportar och annat vuxet dravel innan vi hejdade oss och istället vände blindögat till. Med allt för många, allt för dyra, flaskor i ryggsäcken styrde vi stegen mot…

Det Rätta Tillfället

En sak har jag lärt mig av filmen Sideways, Det Rätta Tillfället är när man drar korken ur flaskan, eller öppnar kapsylen i det här fallet.
Efter en lätt misslyckad tillställning kom vi hem ovanligt tidigt i lördags kväll. I kylskåpet låg min Hvedegoop, hopknåpad av världens enda ”flying beermaker” Mikkeller. Den dyraste öl jag någonsin köpt, faktiskt mer kostsam än de flesta viner jag dricker. För att den inte skulle bli en sån där flaska som förpassas till källaren i väntan på Det Rätta Tillfället och sedan aldrig dricks, hade jag den i kylen. Nu ropade den på mig.
Vi slog oss ned i soffan med varsitt glas skummande öl, doppade eftertänksamma näsor och… var helt tysta! Ingen av oss sa ett ord. Kraftiga humlearomer i kombination med stor mogen frukt fyllde doftorganen. Veteölens skumbanan hade förvaltats till tjock banankolakaka. Första sippen. Beskan kunde ha varit avskyvärd om den inte följts upp och bäddats in i runda vörtaromer och alkoholfetma. Hårresande gott öl. Jag lutade mig tillbaka och kände lyckan sakta smyga genom kroppen. Tisslande, småbubblande och slutligen munter som en vårbäck. Det Rätta Tillfället hade infunnit sig.
/Hanna

Tuggor som "bonnar"

Det är inte bara kransar som ska bindas och bäras på söta små huvuden. Du är vad du äter så se till att "bonna" (skånsk variant av bottna)fett med fett så att den fina kransen på huvudet kan balanseras väl. Alla vet vi att fettet bäddar in alkoholernas ångande promillesyror i mjuka bomullskokonger. Vi dansar, sjunger och mår mycket bättre! De här sockersaltade lufttorkade karrébitarna från Dalmatien och Tepertibitarna får mig att både dansa gammeldans och sjunga snapsvisor för full hals. Båda godsakerna hittar man för en spottsyver hos Mladen på Malmö Kötthandel.
/Linda

Citronsill a la Möllan

Tidigt i min karriär som karavanförare hade jag dille på att försöka använda alla mina nyvunna kunskaper i det egna köket. En del av mina experiment har helt tyst fått tassa vidare till de sälla jaktmarkerna men ett par stycken har blivit riktiga succéer. Numera kan jag aldrig åka till våra vänner på Bornholm utan en burk i bagaget. Jag får helt enkelt inte kliva av båten utan att först ha visat upp burken för tullen. Ursprunget till den här sillen är en citronsill min mor brukar göra till påsk. Traditionalist som jag är hänger jag kvar vid ursprunget till påskhelgen men till midsommar är det numera a la Möllan som gäller.

1 burk inläggningssill
socker
ättika
3 små asiatiska chalottenlökar
c:a 5 cm galangarot
9 limeblad
3 citrongräs


Gör en lag av vatten, socker och ättika enligt recept på burken, eller köp färdig inläggningslag på flaska.

Skär löken och galangaroten i tunna skivor.

Krama limebladen i handen så att de byts och börjar dofta.

Dela citrongräset på längden och skär det sedan i 5 cm långa bitar. Vänd på kniven och banka lätt på bitarna med kortänden av handtaget tills de börjar dofta.

Skär sillen i 2 cm brada bitar.

Varva sillen och med övriga ingredienser i en glasburk.

Häll lagen över sillen i burken och se till att det täcker. Har du gjort lagen själv, se till att den svalnat ordentligt innan du häller på den.


Hanna