Under min uppväxt var skogen den självklara platsen att spendera hösten helger. Vi barn tog på svamglasögonen och letade kantareller, trattisar och Karl Johan. Vi vadade genom blåbärsris och klev över lingontuvor med bärplockaren i handen. Fick stövlarna fulla med iskallt myrvatten när vi plockade hjortron och tranbär. Och aldrig kände man sig så rik som när man gick hemmåt på eftermiddagen med hinken full med bär och korgen med svamp. När familjen köpte sommarhus skördade vi på hösten det som såtts och satts under våren. Vi syltade, saftade, förvällde och frös in. Bönor, spenat och mangold. Gurkor och rödbetor. Burkar och flaskor i rader i skafferi och jordkällare.
Nu bor jag sedan många år i Malmö. Det är svårt att odla så mycket här och skogen (i den mån det finns någon i närheten) är för mig okänd terräng. Breda promenadstråk sträcker sig genom välordnade boklundar med tusentals flanerande stadsbor som hälsar hurtigt när man passerar. Här hittar jag ingen svamp och inga bär heller för den delen.
