Santenay en afton i oktober

För ett par år sedan var jag i Bourgogne enkom för vinernas skull. Det var bra. Och lärorikt. Med från resan hade jag ett fyrtiotal flaskor som allt eftersom har fått gå till de sälla jaktmarkerna. Inte mycket återstår av den forna skattkammaren. En Santenay från 1993 skänkte jag vid hemkomsten till min kära kollega Linda. Vid en liten sammankomst igår kväll kom flaskan fram och fick sällskap av några trevliga ostar. Lite nervösa var vi att vinet redan skulle gått hädan utan vår medverkan och när den genomblöta korken brast med en fånig rest i flaskhalsen kändes loppet kört. Med lite pill och finess lyckades jag emellertid få ut korkresten, och därmed också vinet, ur flaskan.

Doften var fin, generös och tydligt mogen. Dova toner av torkad frukt, stall och läder svävade i glasen. Därför var den påföljande munkänslan så mycket mer överraskande. Påtagligt tanninig och nästan ungdomligt stram. Syran lyste däremot med sin frånvaro och avslöjade att även smaken fått skatta något till förgängligheten. En gammal själ i en ung kropp enades vi om. Vinet var dessutom synnerligen njutbart i kombination med ostarna som fick tanninstrukturen att vika ett steg bakåt och lämna plats för de mer subtila, nästan erotiskt laddade, aromerna av gammal bourgogne.

Kvällen fortsatte med en middag på Mrs Brown där kockarna överträffat sig själva i kompositionen av hjortlevern med äpple. Den var så bra att håren reste sig på armarna och smakerna sände lyckorysningar nerför ryggraden. Som att bli kysst i nacken av en nyfunnen kärlek. Trots att kvällen slutade tidigt var jag helt nöjd och belåten när jag traskade hemåt genom staden. God mat och gott vin i goda vänners lag, inte mycket kan bli bättre en afton i sen oktober.

/Hanna

Grisfest på Mrs Brown

Om vi nu ska äta kött, då ska vi väl ändå äta allt på djuret? Det är inte bara etiskt, moraliskt och miljömässigt försvarbart, det är gott också! På restaurang Mrs Brown köper man in hela djur, ”så att inte fler ska sätta livet till”. Den nya menyn består av en rad läckerheter som kräver stor hantverkskicklighet. Något som finns i köket på Mrs Brown. Hur låter paj på grisfötter? Det mjälla avskalade köttet från kokta grisfötter som sedan blandats med färskost och örter i ett litet filodegsknyte. Knytet har sedan sänkts ned i en sötsyrlig historia av honung och vinäger. Mjällt, salt, syrligt, sött och gottigotti. För alla er som aldrig smakat grisfötter – det är hög tid nu, det är dags att vakna. Tveka inte heller att beställa in tallriken med de hemmagjorda charkuterierna. En paté med drag av korngryn, kryddiga små korvar, skinka, lätt rökigt bacon och så mjälla lardoliknande fettstrimmor – vackert, läckert och vansinnigt gott. När jag sedan fick in det tolvtimmar vinägerkokta fläsket måste jag erkänna att mitt lystmäte hade blivit tillfredställt. Jag borde gjort som min bordskamrat och beställt den perfekt knaperstekta abborren till huvudrätt. Alla ni som vill smaka på redig bonnamat eller ”ärlig Skånk mat” som de själva kallar det och har Fergus Henderson som en andlig vägledare i köket – bege er till Mrs Brown innan de har hunnit byta meny. Helt ärligt, det smakar härligt. Själv måste jag dit snart igen och smaka av den lilla kossan.

/Linda