MER LYX ÅT FOLKET

Malmöfestivalen närmar sig åter sitt slut och det är med blandade känslor jag konstaterar att det är ett helt år till nästa gång. Trots att jag inte är någon fan av folksamlingar stod jag där i år igen. Jag måste ju bara titta lite på eländet, se om det finns något att äta, något nytt, något spännande, något jag inte provat förut. Tyvär visar sig utbudet om möjligt mer likriktat än någonsin.
I år överraskades jag dock av en ny tanke, en ny känsla. Festivalen innebär faktiskt mer lyx åt folket. Vad sägs om Jan Heds och Maria Escalantes frestande rätter med chokladtouch hos Les Trois Roses, eller Patisserie S:t Gertruds lyxiga creps och bakverk. För att inte tala om nykomlingarna Vendels sagolika ostron med tillhörande champagne. Allt till priser överkomliga för vem som helst.
Onsdagens besök hon Vendels överträffar all festivalmat hittills. Det sägs att ostron smakar som en kallsup i nedskitat havsvatten, jag säger glöm det! Vendels ostron med (sherry?)vinägersås och citron är en kittlande smekning mot gommen. Den första kyssen av en ny älskare, erotisk och sinnlig på samma gång. Frisk syra och len sälta med anstykning av tobak smakar solvarm sommarhud och fulländas av den sprittande champagnen. Den grillade oxbringan för erotiken till nya höjder. Först kokt sedan rimmad och slutligen grillad bjuder den på en karamelliserad grillyta och ett smältande innandömme perfekt matchad av en sötsyrlig mango/äpplechutney. Den tillhörande potatissalladen är en bukfylla och lämnar kanske något i övrigt att önska men glöms snabbt i sammanhanget. Löjligt invaggad i välmående lämnar jag bordet och konstaterar att världen är en vackrare plats efter ett besök hos Vendel. En eloge för att en av Malmös högst rankade restauraner bryr sig om att representera på festivalen.
Torsdagen ägnades åt djupdykningar i choklad. Hos Les Trois Roses provades kycklingfilé i Jan Heds sås av champagne, vit choklad och kakaosmör. Mjukt att vila i som lyxiga dunbolster och nymanglade lakan en söndagsmorgon. Aningen av saffran och vanilj lät solen strila in genom persiennerna. Maria Escalantes Lomito smakade dock mer av vardagens chili con carne trots den bifogade porcelanakakon och färsk oxfilé. En tallrik med lite av båda ger ändå perfekt vardagslyx. Patisserie S:t Gertrud bjöd på lax- och ostfyllda crepes med festivalens frächaste sallad. Dessertvarianten med plommon och kanel kombinerade elegant sötma med snygg karraktär men skulle ha varit ännu bättre med en aldrig så liten kula vaniljglass. Hos björnbärsmoussen överröstades den friska, syrliga björnbärssmaken av en kraftigare choklad i botten som dock plötsligt fick styrka på foten då innanmätet avslöjade en helt oväntad present, ett gigantiskt färskt björnbär som snabbt återskapade balansen. En frestande chokladpudding med en kopp kaffe hos Malmö chokladfabrik fick avsluta dagen. I motsats till barndommens chokladpudding smakade denna just choklad. Helt utan gelatinkonsistens och påtaglig fetma. Tung och berusande som en välgjord tryffel la den locket på festivalen.
Om det är åt det här hållet festivalmaten är på väg kommer jag aldrig mer att tvivla om mitt förstånd när jag står i milslånga köer för att få mig en smula av vad Malmö har att ge.

Mer lyx åt folket!

Hanna